Många är dom som tycker allra bäst om 50-talet, som tycker att all världens design slutade fungera i december 1959. I viss utsträckning kan jag hålla med om att 1950-talets USA är förstummande vackert men nog går väl utvecklingen framåt?
Nog måste man väl vara en gammal bakåtsträvare för att tro att det handlar om någonting annat än att vi helt enkelt inte längre vill ha design från förr? Designers världen över strävar ju efter att förbättra sig konstant och de som inte lyckas dör ju fattiga.
Jag förstår att man kan ha våta Cadillac-drömmar eller se en amerikansk diner framför sig när man lyssnar på Rockabilly och drömmer sig tillbaka. Är det inte dags att lägga stålkammen på hyllan och komma in i matchen? 50-talet försvann av en anledning, det var inte bara det att tiden gick och att 60-talet trängde sig på. Det var också så att vi tröttnade. Vi tröttnade på krom och polerade kvinnor, vi tröttnade på bullfrisyrer och raggare. Vi tröttnade helt enkelt och det hjälpte inte med en revival heller, jag är fortfarande lika trött.
Å andra sidan kan jag längta tillbaka till den första Eldoradon, och mellanvästerns vackra kvinnor. Jag kan sakna tiden före Beach Boys förstörde Amerikansk musik för all framtid, jag kan sakna de år då Elvis inte bara var en överviktig pajas i trikåer och jag kan definitivt sakna drömmen om framtiden som fanns. Det var nämligen det som drev oss, det var den drömmen som låg bakom hela 1950-talet.
Om du tror att 50-talet var något tillbakablickande årtionde så är du ute och cyklar, det var ett årtionde fullt av framtidsvisioner, storskaliga och de riktigt små. Om du verkligen tycker att det var vår guldålder så är det nog det som du ska ta till dig, börja se framåt hellre än att gräva ner dig i historien.
Mike skriver för Immortal.se från Washington DC och bilden är tagen av Christopher Allison i San Diego.